Min favoritdel på alla disconätter är när man kommer hem ifrån allt kalasande.
Tvätta bort sminket, ta ur linserna, ta en dusch så man slipper lukta usch, plocka fram vatten för att förebygga eventuell bakfylla, stänga av telefonen så man slipper bli väckt av andra nattugglor och vika iordning finkläderna så de inte blir skrynkliga. 

Skoja!

Min hatdel på alla disconätter är när man kommer hem ifrån allt kalasande.
Stå på yttertrappan i tjugo minuter och leta efter husnyckeln som man sedan inser att man glömt någonstans, därefter ringa på och hoppas att någon vaknar, få skäll när denne någon öppnar för att man aldrig har nyckeln med sig.
Sedan är det hjärnfysiksnivå på att få av sig skorna och jackan, samtidigt som man förväntas kunna stå upp. Efter detta missöde ska man självklart äta något efterlängtat, vilket oftast blir något äckligt, som kalla strips eller torra mackor. Detta äter man sedan framför datan och försöker hindra lusten att kommentera sönder hela facebook.
Det hela slutar med att man somnar, ovanpå täcket, med smink och kläder och linser och hela kittet fortfarande kvar. För att sedan vakna nästa morgon, helt insmord i maten man aldrig åt, utan förmågan att se eller röra sig. Med smink inte bara i ansiktet, nejnej, det har letat sig ner på halsen, på armarna, i lakanen osv. Kläderna har man mirakulöst tagit av sig i sömnen, och dom finner man aldrig igen.
Till råga på allt; kruttorr i munnen. Och minst fyra mil till närmaste vattenkran. 
Och ha en brorsa som säger: -du har ju sett värre ut... eller?

Rock and roll.